Tårarna har torkat och ilskan har lagt sig, endel iallafall. Såret i hjärtat bultar och kommer aldrig försvinna.
Det har varit en evig kamp mellan oss,mellan jag och du,mellan du och jag sedan jag föddes. Skulle kampen ta slut ifall jag gav mig? Vem säger att jag ska ge mig?
Du valde att älska mig,du valde att ge mig livet. Men inte visste jag,och förmodligen inte du heller att det skulle vrida sig och förvandlas till detta krigsfält.

Mitt hjärta säger förlåt.
Men för vad?
Jag förmodar att jag aldrig kommer få veta det.
Jag vill dig inget ont.
Men jag vill inte mig något liknande heller.
Kanske är det bättre såhär.

Tack älskade Robin för att du är världens bästa pojkvän igenom allt <3
Tack Emelie och Denice, Matilda, Hedda och Cecilia, tack David och Kalle. Tack för att ni är världens bästa kompisar!

Tack världen för att du ger mig styrkan att vara mig själv.

Peace out.